Jag fångade upp det som ett minne från barndomen. Eller en känsla kanske. Känslan av någonting ofullbordat som sakta fullbordades. Ett konstant pyssel som alltid kunde rädda upp en stund av tristess. För det låg ofta ett sådant uppe. Ett tusenbitars. En stad, ett hav, en klippa med fåglar. Fotmotiv som en ofullständig tavla över matbordet. Det kunde ligga i veckor. En bit här. En bit där. Lyckan som infann sig när man hittade den där jävla himmelsbiten som man letat efter i flera dagar. Smack liksom. Där satt den! Så skönt. Och sen då; upploppet. När det börjar bli klart. När man tydligt ser hur hålet i mitten sluts i rasande fart och så plötsligt hittar någon den sista biten och det är klart. A work well done. Och det får ligga framme några dagar för inbördes beundran och allmän åskådning. San Fransisco eller Paris eller en skål med frukt eller nån känd tavla. Vad det än föreställde så var pusslet fullbordat. Och efter en tid plockade vi fram ett nytt och började om. Sån var min barndom.
Känslan kom till mig bara. Jag vet inte varför men jag kände plötsligt starkt hur det saknades mig.
Tänk, sa jag till Lisa.
Tänk att bara stänga av teven och dricka vin och lägga pussel hela kvällarna. Men det stod snabbt klart att vi inte var helt enade där. Hon hade andra preferenser. Andra droger. Och Allan är lite för ung för dom där kluriga vuxenpusslen. Han har ju problem som det är med Bamse-pusslet - som bara är på trettio bitar. Det kan ju vara nog så svårt.
Ja ja, bara det inte är massa himmel, sa Lisa tillslut och jag log tacksamt och höll med. Ingen himmel.
Så var vi ändå på Emmaus och där låg den där lådan och skrek på mig. Som ett tecken. Som ett tecken därför att där bara fanns ett endaste pussel och att det var så billigt att det inte ens sved. Jag blev helt till mig. Lyckligt som en barn steg jag fram till kassörskan och kände mig i form för en lustighet.
Ni har väl kontrollräknat bitarna - provlagt pusslet?Hon såg på mig som om vi pratade olika språk. Som om hon inte förstod ett enda ord av vad jag just sagt. Och sånt är jobbigt så jag förklarade mig.
Ja, det vore ju förargligt om man kom hem och la det och när man är klar så upptäcker man att det saknas en bit. Att det inte är komplett?Du, sa hon kallt.
Det kostar tjugo kronor. Du får nog ta risken?
Absolut, sa jag och släppte ut ett nervöst skratt för jag blir så nervös av människor som tar mig på allvar. Jag betalade, tog Allan i handen och gick.
Lisa såg på pusslet när vi kom hem. Och sen såg jag på pusslet och förstod vad hon tänkte. Jag sa;
Det är ju bara lite himmel.Jo, sa hon.
Och massa vit snö. Och två svarta pingviner.Hon hade en poäng där. Det klarnade. Jag nickade och sa
; Mmm. Men det var billigt!Det tog mig en halv kväll i anspråk att bara vända på alla bitarna och göra en mindre färgsortering. Ja, att jag la de kolsvarta pingvinbitarna i en hög, himmelblåabitarna i en annan, och de vita snöbitarna i en tredje. Lisa hade gett upp redan när jag öppnade kartongen och började sy istället. Men det är också trevligt. Att vi gjorde handarbete båda två. Och drack vin.
När jag kom upp i morse hade Allan varit där och lagt lite. Lagt lite fel. Alla bitarna passar nämligen oavsett vad. Alla svarta, vita och blå bitar går att sätta ihop lite hur man vill och passformen är hygglig men inte perfekt. Alla tusen. Och jag har inget bra bord att lägga undan det på om dagarna och på kvällarna är det så mörkt att jag inte ser ett jota. Jag har insett att det kommer ta mig väldigt lång tid att få ihop mitt pingvinpussel. Så nu har jag något att göra i alla fall. Det är ju skönt för livet som tvåbarnsfar kanju som bekant lätt bli lite långtråkigt om man inte fyller det med något. Något tidskrävande, pillit med små bitar av papper som solkas upp duktigt i en dräglig spädbarns mun. Och i en atmosfär med glasskladdiga treårsfingrar som älskar att hjälpa till. Som älskar att gömma saker. Som kräver att få vara delaktig i allt. Jag inser att det här kan gå hur som helst och jag antar utmaningen.
Detta inlägg - Pussel - är från pappakalle och var först publicerat den 22 mars 2010
